Liksom kraftuttrycken är också kraftbilderna ett slags böner.

"För Guds skull, sluta!" skriker de.

De fula bilderna

Svordomar är, som många vet, omvända böner. Att använda sig av ett kraftuttryck är att erkänna sin egen hjälplöshet och ställa sitt hopp till något större än en själv: ”Jag klarar inte det här! Det är för mycket! Hjälp mig, Satan!”

Svärord finns det sedan gammalt av två slag, antikristna och oanständiga. Bägge hänvisar till den andra sidan av en gräns.

Den gränsen finns antingen i människan själv eller mellan människan och Gud, och många primitiva rädslor och instinkter respekterar den fortfarande. Vi svär lika mycket som i tidernas begynnelse.

Nu när vi ser på de finländska grisarnas vardag riktar vi blicken mot andra sidan av en sådan gräns.

Även den gränsen är kritisk. Den måste dras inom det ordnade samhället.

Gränsen mellan vanliga och fruktansvärda saker – som det alltså handlar om här – är delvis en annan sak än skillnaden mellan det som är öppet och dolt. Det finns mycket slutet och undangömt som det inte lönar sig att avslöja eftersom det saknar politisk betydelse eller är odramatiskt. Även om det är härifrån råmaterialet till den populäraste TV-underhållningen hämtats redan länge skulle ingen människa vilja se på det som sådant. Man måste lägga till betydelsen och dramat.

Dessutom finns det fruktansvärda saker som bör hållas på andra sidan gränsen. Till exempel kan man besöka sjukhus utan att se operationsavfall, aborterade foster, amputerade lemmar. Och bra så. Alla vet nämligen att ingen gärna tittar på sådant. De hör i sanning hemma bland de förskräckliga sakerna, inte bland de vanliga. Ingen påstår heller någonting annat.

I fråga om köttindustrin förhåller det sig annorlunda. I ett par olika bemärkelser.

För det första finns det sådana, till exempel köttindustrin själv och dess högsta beskyddare jord- och skogsbruksminister Sirkka-Liisa Anttila, som påstår att köttindustrin i sig inte innefattar förfärligheter. Att det existerar så kallade ”missförhållanden” är något de medger först då de blir tvungna. Sedan lovar de omedelbara åtgärder. Grundinställningen är att hemskheterna inom köttindustrin går att jämföra med verksamheten i sjukhus och andra anstalter, där man befattar sig med livet självt: dramatiskt, fult, rentav upprörande, men ack så nödvändigt, eftersom människan fysiologiskt sett är allätare, hon har alltid ätit kött, och så vidare.

Det är bara lögner.

Djurindustrins förskräckligheter och dess brutalitet är någonting annat, mycket större, eftersom faktum är att kött är lika nödvändigt för människan som serpentiner.

Visst kan man tala till serpentinernas försvar. Visst kan man njuta av dem. Men onödiga är de likväl.

För det andra berör köttindustrin majoriteten av finländarna på ett väldigt intimt och övergripande sätt, varje dag.

Denna stora majoritet, köttindustrins kundkrets, vet inte hur köttindustrin ser ut. Ingen låter den få veta. Så länge staten med sin järnnäve och sina frikostiga bidrag sprider lögner om köttätandets ofrånkomlighet, positiva hälsoeffekter, naturlighet och allmänna trevlighet – ärade minister, vi minns Possupedias 257 000 euro! – misstänker den stora majoriteten att aktivisternas bildmaterial är omsorgsfullt utvalt, redigerat och retuscherat för att se så otäckt ut som möjligt. Att verkligheten är en annan. Det måste den vara.

Vad tror den stora publiken att aktivisternas målsättningar är?

Köttindustrin fikar efter pengar och makt. Det är allmänt känt.

Men djurrättsaktivisterna, veganerna, vilka de sedan må vara – vad är det de vill åstadkomma genom en så här arbetsdryg och smutsig, och för den delen säkert också olaglig kampanj?

Konflikten gäller helt enkelt, och alldeles uppenbart, sanningen.

Ännu är det lögnen som råder. Ännu godtar alltför många lögnarnas försäkringar om att allt är väl: att en köttindustri som den nuvarande är under kontroll, på en stabil grund, nödvändig, säker, högklassig och bra.

Varenda bild som hämtats från en vanlig grisfarm och visats åt den stora majoriteten rubbar ändå lögnens maktposition. Till slut faller den, eftersom den stora majoriteten ingalunda består av slöa idioter utan av kännande varelser, för vilka sanningen inte är likgiltig.

Bilderna – de fula bilderna – finns här.

I dem kan man också se blodisande skönhet: de lyriska dragen i det sanslösa lidandet och oförrätterna: ögonen och blicken, den nyfödda som trampats ner, den pälsbeklädda huden, känslan.

Liksom kraftuttrycken är också kraftbilderna ett slags böner.

"För Guds skull, sluta!" skriker de.

Antti Nylén
essäist