Med ansvar åsyftas, förutom förmågan att uppfylla sina skyldigheter mot andra, också förmågan att inse sina egna fel. Nu är det dags att ta ansvar.

Djuren och ansvaret

Djuren är inte människor, men de är inte heller morötter eller maskiner. Undersökningar visar att deras kognitiva kapacitet är betydligt större än vad vår kultur velat medge. Enligt undersökningar som gjorts nyligen är grisar troligtvis självmedvetna, och alltså i samma klass som delfiner och primater. Viktigast av allt: de har förmågan att känna. De lever inte i mörker, utan de upplever sin omgivning på något sätt. Moraliska värden berör just sådana varelser. Vår djurbild borde bygga på det. Alla är vi medvetna om det på någon nivå. Få skulle behandla en hund som en morot eller en väggklocka. Trots det ignorerar vi dessa fakta i frågan om produktionsdjur. Det är dags att ta hänsyn till att produktionsdjuren inte är ”annorlunda” djur.

Hedonism och viljan att hålla fast vid sina vanor ligger ofta i bakgrunden till det nonchelanta förhållningssättet till djuren. Människor vägrar bevilja djuren ett egenvärde, eftersom de inte vill avstå från sina i sig triviala vanor och smakupplevelser. Begreppet ”ansvar” spelar en central roll för det moraliska tänkandet. Med ansvar åsyftas, förutom förmågan att uppfylla sina skyldigheter mot andra, också förmågan att inse sina egna fel. Nu är det dags att ta ansvar.

Det nya materialet från finländska grisfarmer visar att det finns allvarliga problem relaterade till produktionen av griskött. Sjuka, skadade och döende grisar hade lämnats utan vård. Allvarliga brott mot djurskyddslagens anda begås, då man inte undviker det ”onödiga lidande” som nämns där.

I fråga om etik framträder två frågor som särskilt viktiga.

Tar man hänsyn till djurens välbefinnande inom produktionen? Kan djur överhuvudtaget klassas som produkter?

Inom djurforskningen har man länge ansett att massproduktionen är förkastlig med tanke på djurens välmående. Den konkkurrens som marknadskrafterna skapar tvingar producenterna att föda upp djur som växer snabbare och ger större mängder produkter, samt öka antalet djur. Djurens fysiologi klarar helt enkelt inte av produktionens krav. Både fysiska och psykiska sjukdomar är vanligt förekommande. Symptomen är bland annat magsår, förlamning, bölder och infektioner. Stereotypiskt beteende och frustration är vanligt. Donald Broom, professor vid universitetet i Cambridge anser att grisarnas tillstånd ofta kan beskrivas som klinisk depression. Skinkan på bordet kommer från ett djur, vars liv varit fullt av lidande. Delikatessen har ett högt pris.

Finlands djurskyddslag skyddar djuren på ett mycket begränsat sätt. Hundrakilos gödsvin kan hållas på en yta på drygt en halv kvadratmeter. Suggor hålls i burar som hindrar dem från att vända sig. Lagen garanterar inte ens att helt grundläggande behov uppfylls, utan tvärtom möjliggör den dålig behandling av djur. Begreppen som används i lagen gör den absurd: man talar om ”djurskydd” även om lagen innebär att djuren kan utsättas för lidande.

Lagen är otillräcklig, eftersom det ligger i politikernas intresse att skydda produktionen, inte djuren.

Fokus ligger på ekonomin, som alltid står i konflikt med djurens välmående. Till slut måste man fråga sig om någon djurskyddslag kan garantera en behandling av djuren som präglas av respekt så länge djurens värde mäts i pengar och de betraktas som produkter. Fokusen på det ekonomiska värdet och djuren som produkter berövar individen dess moraliska värde. Det framstår som tydligt att en levande varelse är underställd andras vilja. Det handlar om motsatsen till individualitet och de därtill hörande förmågorna och behoven: ”individen” kan inte ägas eller klassificeras som en produkt, men strävan efter ekonomisk vinning värderas högre än individens förmågor och behov. En gris, som beskrivs utgående från sitt ekonomiska värde och sin ställning som produkt, är bara ett tomt skal vars egenvärde inte beaktas.

Välmåendet måste relateras till djuret som individ – det ska bedömas från djurets egen synvinkel.

Fokusen på ekonomisk vinning och djuret som produkt ställs mot djurens välbefinnande just av den här orsaken. Att ta detta välbefinnande på allvar innebär att användningen av djur måste omvärderas i sin helhet. Man måste fundera på huruvida det överhuvudtaget är berättigat att använda djur som produkter eller medel för att uppnå ekonomisk vinning. Om vi tycker att det är viktigt att djuren har det bra måste vi förhålla oss kritiskt till djurproduktionen. Först då kan vi tala om en ”djurskyddslag”.

Elisa Aaltola
Docent i miljö- och djuretik, Åbo Universitet
/ Oxford Centre for Animal Ethics